Operationen har blivit uppskjuten.
När doktor Hjalmar kom in på M:s enkelrum på avd. 26 vid 18.30 tiden och sa att han ville skjuta fram operationen för att han inte kände sig nöjd med navigeringsunderlaget utan riskerade att skära av fungerande nervbanor om han inte fick mer tid till bildanalys tillsammans med radiologerna, då kramade M honom fyra gånger. Av ren lättnad.
Nu, hemma igen, känns det mer dubbelt. Även om M är rädd för själva operationen, så hade det varit skönt att fått det gjort.
Hej!
SvaraRaderaRamlade in på er blogg när jag satt och kollade runt lite anhörigbloggar på hjärntumörer.
Det här är den första som har pilocytiskt astrocytom.
Vill bara dela med mig av att i våras fick min storebror, nu 25 år, beskedet att han har en hjärntumör. Han har sedan förra hösten haft små små blödningar i ansiktet, som man t.ex. kan få av att ta i för mkt i träning, kräkningar osv. Men detta hade han ej gjort. Han var på akuten och fick remisser till hudläkare dit han aldrig gick då han visste att detta ej var felet. I våras var min bror och min pappa i Egypten på dykresa, och min bror, Kalle, la sig för att sova uppe på soldäck mitt på dagen efter två fysiskt och psykiskt jobbiga dyk. Då får han, i sömnen, ett epileptiskt anfall som vara i ca 20 min innan han återfår medvetandet. Han flygs sen till ett sjukhus och får en CT där de gissar på en blödning. Efter 4 dagar flygs han hem till Sverige. Mina föräldrar jobbar på sjukhus och har därför mkt kontakter, och har redan pratat med en av Nordens bästa neurokirirger på KS i Stockholm. Efter 5 dagar hemma röntgas han, och vi får sedan vänta i en vecka till innan besked. På tisdagen ringer de och säger att han har en tumör nära lillhjärnan som dock ej är så stor, ca 1*2 cm men att den sitter väldigt illa till, mitt i huvudet vid lillhjärnan och med mkt blodkärl runt. Onsdag läggs han han för tester och opereras hela torsdagen. Operationsdagen kan ha varit det värsta jag någonsin varit med om, då kirurgen verkligen påtalade att det va rväldigt riskfylld, kom de åt fel blodkärl så skulle han aldrig vakna igen. Han opererades i 8 timmar och allt gick bra. De fick inte bort en bit av tumören som sitter på ett malignt ställe, de vill vänta och kanske stråla eller operera bort den när den växer mer.
Vill bara dela min historia och säga att det är det tuffaste jag gått igenom. Är en väldigt stolt lillasyster (23 år) som har en bror som är modig och stark nog att inte vara ledsen och samtidigt stötta oss andra i familjen när vi fick beskedet. Efter op. låg han på intensiven i ett dygn, och fick komma hem 5 dygn senare. Det enda han känner av just nu 6 mån senare är att han lätt blir trött och så har en synbortfall. Sen får han självklart äta EP medicin livet ut. Han har även dåligt närminne, vilket han haft en tid, och detta pga av att tumören satt i den delen av hjärnan där minnet styrs. Nu jobbar han 50% och blev precis diplomerad ingengör.
Livet är orättvist och man tänker väldigt ofta att "det där händer inte oss". Tills det gör det. Min brors tumör är av Grad I vilket känns väldigt positivt. Däremot vill alla i familjen att den ska bort helt, men vi måste vänta på nästa MR nu i december innan han behandlas vidare.
Man ska ändå skatta sig lycklig över att tumören var av den här graden, även om det är svårt att se positiva saker med det.
Vill mest säga att jag hejar på M och att vi är fler familjer här ute som tyvärr måste gå igenom samma hemska sak.
Hoppas innerligt att operationen gick bra och att de fick ut så mycket som möjligt.
Kram Klara