Väntan och mer väntan

Det har varit tyst här ett tag, och det är väl så att både M och jag ägnat oss åt strutsteknik i väntan på den nya läkartiden på tisdag 2/10.

Vi låtsas som att extrem trötthet, ökande huvudvärk, armar som pirrar och domnar och ben som viker sig när man går är helt normalt. Sjukvård som under flera månader inte lämnar några besked eller påbörjar behandlingar, det är väl också helt normalt?

Istället fokuserar vi på annat. Köket, till exempel. Snart är det klart!

En kväll på akuten

Gårdagen avslutades med att M, som kvicknat till hjälpligt vid 17.30 åt lite grann och sedan vid 18-tiden började krampa igen, så mycket och så länge att det till slut blev tvunget att ringa ambulans.

Stackars lilla Fröken Fin, inte nog med att hon såklart blev rädd av själva anfallssituationen - plötsligt gick det inte att nå 112 från min mobil så hon blev tvungen att springa ner till grannarna och banka på efter hjälp medan jag försökte vända M framstupa...

Men efter ett antal timmars övervakning och provtagning på Malmöakuten fick vi åka hem igen strax före halv tio.
M somnade snabbt hemma, och sov när vi gick i morse. Bäste Magnus ska komma vid nio och se till henne.

Igår kväll ville Fröken Fin inte släppa mig ur syne utan helst sitta i famnen. Men vi har pratat mycket om det som hände, och imorse var hon vid gott mod när vi gick till förskolan.

Inställt läkarbesök

Det blir inget läkarbesök på neuro idag.

M har uppenbart haft ett ordentligt epilepsianfall under förmiddagen; hon har bitit sig i tungan, är desorienterad och kommer inte ihåg något från dagen och kan inte heller förflytta sig pga yrsel och illamående. Som vanligt efter ett anfall, fast denna gång klagar hon även på huvudvärk.
Så jag har varit tvungen att ringa mottagningen och meddela att hon inte kan ta sig dit. Snälla sjuksystern skulle informera doktor Hjalmar, och som hon sa "så får vi se hur han löser det"...

Det är typiskt, för redan när jag ringde M på förmiddagen så hörde jag att något var fel, men tänkte (hoppades) att hon nog bara var trött. Men när jag ringde vid lunch, efter avklarat jobbmöte, för att plocka upp henne och köra till Lund, så fattade jag att jaha - nu är det nog kört för idag. Det hörs på rösten, och desorienteringen.

Jaja. Jag återkommer när jag vet något mer.